Att fitta.

Vidrig försvenskning av ordet FIT i betydelsen "att träna"...

Man skall prova innan man tackar nej.
Detta är nu mitt ledord. Jag måste leva efter det. Hur fan skall jag annars få i ungarna
blomkål och andra vidrigheter?
Alltså...
Det här med att springa hörrni. Jag har tränat mycket i mitt liv och jag har ALDRIG
fastnat för just löpning.
För ca 10 år sedan så cyklade jag 1,5 mil varje vardag, tränade kung-fu minst 5 timmar
+ styrketränade ett pass varje vecka. Jag VET med andra ord hur man anstränger sig.

Eftersom jag nu lovat mig själv att inte förbli en lätt oformlig blobb till man så har jag
så smått börjat att röra på mig. Eftersom jag nu tycker att man skall prova saker innan
man dissar det så tänkte jag idag ge löpningen en ny chans.
Problemet här är ju att mitt minne av löpning är otroligt negativt. Galet långtråkigt.
Så för att inte N'Batha och resterande löpnerdar som passerar denna blogg skall såga
mig totalt så surfar jag info om löpning på nätet innan för att ta reda på om jag kanske
gör fel helt enkelt?
På nätet läser jag om människor som likt välsmörjda löparmaskiner sätter ned fötterna
så lätt i marken så det knappt syns spår av dem. Med en exakt takt som man kan sätta
melodi till så svävar dessa löpare mil efter mil med ett Runarleende på läpparna.
Fysikens lagar verkar liksom inte gälla längre...



Här är mitt problem:
När JAG springer så påminner jag lite i stilen om en salongsberusad Jonas Gardell
som försöker att hinna ifatt en taxi. Stegisättningen är inte direkt svävande utan mer
åt "Baben Larsson jagar pistmaskin gjord i marsipan iförd skidpjäxor" hållet...
Pulstakten KAN man lägga melodi på, men om man publicerar den så slår jag vad
om att det står narkotikapoliser vid dörren 10 minuter senare...
OCH jag är så uttråkad så jag funderar på allvar att kasta mig framför en bil.

Vad gör jag för fel?


/Da fish

The Dumbas open Challenge

Eller i allafall The Fish version av det idiotevent som tidigare gick under benämningen
Sötäljeutmaningen. (VARNING! SKITLÅNG TEXT!)

Äh. Det regnar ju knappt.
Så kom då lördagen. Min bror hade lovat att skjutsa mig till Södertälje och jag ställde

klockan så jag skulle hinna packa och äta en rejäl frukost och ändå vara där i god tid

innan kl.09:00...

Så när jag i vanlig ordning försovit mig kraftigt, packat allt jag trodde jag behövde i en

ryggsäck på 8 min blankt, hällt upp en termos kaffe och slängt mig i bilen så springer

min sambo ikapp bilen med mina byxor som jag glömt att ta på mig.

Ringer min bror som skrattar gott och säger "-ja jag har fixat så du kan få en macka

och en kopp kaffe i bilen"

Snällt! Men varför förutsätter folk att jag försover mig? *Hrrm*

 

Väl i Södertälje 09:03 blankt så möter N'Batha upp.

Vi stuvar om några saker i min rygga och sedan börjar vi att löpa/cykla.
N'Batha är på STRÅLANDE HUMÖR!


Jag får förklarat för mig att han tänker springa i typ 10km/h men var 20min så skall
han gå. Detta för att få energin att räcka till och för att få ett mentalt delmål.
Detta innebär att vi BORDE greja en mil på ca 75 min.
11 tim borde detta event ta inklusive en timmes lunch. Det kändes inte stressigt.
Vägen mot vårt mål ledde först in på G:a Strängnäsvägen och vi sprang/cyklade lätt
och pratade om allt och inget. Denna väg har jag åkt så många gånger så jag kan
den utantill. Detta visade sig vara en fördel så N'Batha inte skrivit ut en karta utan
gjort anteckningar på ett papper om hur vi skulle ta oss.
Detta är alltså en kille som är SÄMST på vägbeskrivningar!
Min personliga favorit var när han skulle ge mig vägbeskrivning i telefon i ett för mig
okänt område och han ber mig "svänga vänster där konsum låg förr"...



Löpa-gå-löpa-gå-löpa-fika-gå-löpa-gå-fika-löpa-gå-fika...
Taktiken verkade hålla men det gick fort. Fortare än tänkt! Vi snittade en mil på 65 min
ungefär TROTS att löpning var uppblandat med promenader och dessutom stannade vi
för vätska då och då.
Vädret var upphållsväder uppblandat med mycket lätt regn.
Kl 14:00 var vi i Åkers Styckebruk för en lunch. Ungefär 35-38 km var avverkade och vi
var alltså knappt halvvägs. Detta på mindre än 5 tim? Fortfarande höll vi alltså ett
för högt tempo men vi hade märkt att farten sjunkit den sista milen.
Detta var förväntat och inget oroande. Speciellt inte eftersom vi var djupt känslomässigt
involverade med varsin kebabtallrik.

Efter lunchen skulle vi gena något genom för oss okända marker. Målet var att komma ut
på väg 55 och därifrån vidare mot Ärla. Efter att ha irrat lite inne i Åkers styckebruk så
hittade vi vägen som visade sig vara en grusväg.
Det kändes både tyngre och segare nu än innan lunchen. Vi var båda lite frusna när vi
kom ut och nu regnade det lite mer.
N'batha höll dock fanan högt och manade på! Utryck som "Nu är det inte långt kvar!
Friska tag!" osv låg inte långt borta...
Hade han faktiskt yttrat de meningarna så hade jag ju självfallet mördat honom.



Väl ute de mörka skogarna och den ynkliga grusvägen så öppnade vidderna sig och
ståtliga herremansbyggnader visade sig i sin fulla prakt.
Humöret började kännas lite bättre när N'Batha sa att vi nått ett maratonlopp i
distans. Vägunderlaget var nu asfalt och det tackade min rumpa för.


Men va fan? Åkers styckebruk?
Efter några kilometer på den fina asfaltsvägen så dök det upp en vägskylt.
Denna vägskylt visade att vi hade 2 km till Åkers Styckebruk i den riktningen vi färdades.
Men va fan? Vi försökte ju ta oss därifrån ju?
N'Batha stoppade två gentlemen på väg ut på jakt och de viftade och förklarade glatt att
Eskilstuna det låg minsann åt det hållet vi kom ifrån.
*note to self: Da Fish skall ALLTID ansvara för vägbeskrivning i framtiden*
Vi hade inte tagit någon enorm omväg men mentalt kändes det som att någon snott hela
veckopengen.

När vi för ANDRA GÅNGEN på mindre än en timme passerat de där jävla skrytbyggen till
herremansbyggnader och hunnit avverka några km åt rätt håll så började N'Batha att gå
allt oftare. Det visade sig att det gjorde ont i knäsenor och efter ett litet tag som kom det
fram att han hade ont lite överallt och att han tänkte bryta.
Jag kände mig helt ok. Lite småtrött i benen och något öm i rumpan bara.
Ja jag vet...Flera har påpekat att cykelbyxor är att föredra, men mitt svar har varit
-Jag är väl man?
Så här efter 5 mil så kändes det dock som om min rumpa var hälften man och hälften

babian...

Jag och N'batha gick några kilometer till och sedan skulle Fiskfamiljen komma och hämta.
Innan de hann fram så såg jag en vägskylt där det stod Ärla 2 mil. N'batha hade tidigare
berättat för att peppa mig att när vi väl var i Ärla så var det bara 8 km kvar!
Där och då tog jag beslutet! JAG GÅR ALL-IN!
Jag cyklar resten också! Här hade vi ju redan gjort 55 km...



Vi skiljdes åt och er fisk trampade glatt iväg upp på grusvägen mot Ärla.
Endast 2 mil dit, och sedan 8 ynka kilometer till evig ära och flödande Champagne!

Jag hade inte kollat kartan, men detta är inte långt ifrån mina hemmatrakter så här
hittade jag ju!
Det jag INTE hade koll på var topografin! Det visade sig att denna väg innehöll såväl
1,7 mil regnsjuk grusväg som idel uppförsbackar då jag tydligen kämpade mig upp
mot en rullstensås.
Efter 2 km började mina ben att protestera...
Jag funderade på om det var värt förnedringen att ringa och be om skjuts men jag ville
verkligen klara av detta. Alltså så tog jag till N'Bathas knep. JAg cyklade en bit och varje
gång som jag kom till en tuff uppförsbacke så gick jag ett par minuter.
Detta var bra.
Jag fick bort den värsta mjölksyran och tack vare enorma mängder med vatten, kaffe,
snickers och någon sportdryck så lyckades jag ta mig till "högslätten" och därifrån tog
asfaltsväg över och det lutade lätt nedåt mot Ärla.


HALLELULJA! eller va fan!!!
Ärla...

Aldrig förr har jag längtat till Ärla.

Men tanken på att trampa dit, ta en kortare paus och veta att man endast hade 8 km kvar

var så stor så att ögonen nästan tårades!



Varje tramptag sved, jag hade ingen energi kvar i kroppen och mjölksyran var
så påtaglig så att jag fick sura uppstötningar.
Då såg jag Ärlaskylten!
Väl i Ärla tog jag en kopp kaffe, en snickers, det sista vattnet och en kort vila.
Snart... endast en liten bit kvar och sedan var jag hemma.
Jag trampade ut ifrån Konsumsparkering och cyklade ur samhället mot landsvägen.
Väl vid landsvägen så möter en vägskylt mig:
HÄLLBERGA 6
WTF??? DET SKULLE JU BARA VARA 8KM HEM?


När det känns tungt gäller det att ha en bra motivator. Ett mål!
Jag skäms inte att säga att min främsta motivator när jag insåg att jag hade

1,4 mil och inte 8 km kvar var att ta mig hem så jag kunde spöa skiten ur
N'Batha!

Sista biten gick bara på vilja.
När jag väl passerat Stenkvistarondellen så ringde jag hem och förvarnade
då barnen ställt upp och gjort en välkomstkommité.
Jag började att le trots att rumpan kändes som ett enormt blåmärke och att
det kändes som att någon stack knivar i mina lår.

När jag kommer uppför sista backen så ser jag barnen, sambon och N'batha
stå där med ballonger och skyltar... ÄNTLIGEN HEMMA!



ca 9 mil var avklarade totalt på 9 timmar.
Var av sista 3,4 milen själv och på ca 2 timmar.
På stenmuren står en iskall öl och jag är så himla nöjd att jag gjort det!

Idag känns det som om kroppen fått en del stryk, men jag är fortfarande glad att
jag valde att fullfölja.
Om jag får önska mig något så är det att någon tar fram bedövningssprutan och mosar
den rakt in i mina lår...



Hur N'Batha mår?
Han såg rätt pigg ut när jag lämnade av honom i Södertälje i förmiddags.

Nästa år KAN det bli två separata utmaningar!

1. The Dumbas Open Challenge.
2. 80km för folk som helt saknar lokalsinne.

VÄLKOMNA!


/Da fish


n'bathanews

Det är information om löpning ni hägrar efter och det är banne mig det ni ska få. Som Pavlov har jag ringt i klockan och serverar.



Jag har brutit en trend. Jag äger numera en dyr GPS klocka som ger mig information om min löpning. Det här är något som varit omöjligt för mig att uppnå tidigare då de här prylarna kostar åtskilliga tusenlappar som jag måste prioritera på barnen när jag har studiemedel.

Nu hade dock Medeldistansaren den goda smaken att vända sig till mig när han fick ut en ny Garmin Forerunner 305 på garantin på sin gamla trasiga och hade skaffat sig en mer modern variant. Till ett mer studentanpassat pris har han gett mig möjligheten att åtnjuta situationen att ha en löparvän på handleden.

Tack Medeldist! Jag är mer än tacksam. Att pulsbandet strular lite är något jag ska ta tag i men för tillfället är det fantastiskt att få realtidsinfo om passet. Det blev 12,02 km runt Ekholmsnäs (förbi Malin Ewerlöf) idag, med snittet 4:52/km (max på 4:04) och pulsen på 153 spm innan det lade av.



Utmaningen där Fisken ska cykla med mig (jag springer) från Södertälje station klockan 9:00 lördag den 17:e närmar sig med raska steg. Det är snart bara en vecka kvar. Ingmarie har slängt in handuken för att få möjligheten att få träffa sin sambo lite. Det betyder att det är bröderna grus som får bege sig den 77,3 km långa sträckan ut i redneck-land.

Några saker till Fisken angående detta: Packa inte hela ryggan full. Jag vill gärna lägga ner ett par saker där: 2 flaskor dryck, lite energi i olika former (GEL, godis och mackor), plåster/compeed och ett eventuellt ombyte. Funkar det? Som löpande vinner jag ju en del på att slippa väska på ryggen. I värsta fall får jag ta pippiryggan (4 liter?). Vad tar du med? Hur kommer du dit? Jag tar pendeln så jag anländer 8:55.

-------------------------

Igår var jag för övrigt funktionär på Stadionstaffetten som arrangerades av Studenterna. Jag agerade Beatmaster. Ett uppdrag jag kunnat sköta rätt bra om jag vetat innan vad det innebar. Nu satt jag i händerna på Lorenzos skivval. Inget problem egentligen då han tidigare drivit en skivbutik men jag hade ingen aning om hur musiken på skivorna lät. Än mindre när volymen skulle gå upp eller ned under arrangemanget. Det löste sig efter hand och jag hoppas få nytt förtroende någon gång. Då tar jag med egen musik/mix.

En liten anekdot är att Coach Lorenzo sprang en av sträckorna för Studenterna på 4x800 meter. Barfota.

Idé till IF Linnéa: Om ni tänker arrangera ett banlopp i framtiden rekomenderar jag en möjlighet att ta PB på milen under sena våren (3 veckor efter StM?) och lämpligt tema skulle kunna vara: Rock-milen? Metal-milen? Bara en idé som slog mig under kvällen. Jag anmäler mig direkt i så fall!

/n'batha


att häda en smula

Jag hoppas jag blir förlåten för syftet är gott.



Troende försöker omvända icke troende. Inte för att de måste men för att de vill. De tror nämligen att de icke troende kommer att brinna i purgatorio och det vill man ju inte ska hända någon man bryr sig om. De försöker bara rädda oss från ett helvete, bokstavligt talat. Jag tror på löpningen. Det är min religion och jag vill att de jag älskar ska få välsignas så som jag välsignas av det. Därför tänker jag nu försöka omvända er.

 

När man ska argumentera för sin sak ska man fokucera på rätt personer. Att predika för redan frälsta är det ingen mening med. Det där med att sparka in redan öppna dörrar är Fiskens grej, inte min. Jag vänder mig således inte till löparna. Att predika för hin håle om löpningens gröna ängder resulterar troligen heller inte i något. De som frekvent spottar på löpningens positiva argument kommer inte att lyssna. Jag vänder mig därför inte till Fisken eller andra likar med honom.


Vilka är då kvar? Snarare vem är då kvar? Jag vet inte, men statistiskt sett finns det en eller ett par som befinner sig i mellanvärlden och kan få sina ögon öppnade för härligheten som finns gömd bakom de mytomspunna vedermödorna. Det här inlägget är således skrivet enbart till dig från mig för att jag vill, av hela mitt hjärta, rädda dig! Inte illa va?

 



Varför ska man springa?

Du ska springa för att du vill leva ett starkt liv; fyllt av känslor, glädje och eufori.

Jag menar inte runners high eller andra oförklarliga fenomen. Jag menar den glädje som kroppen skapar kemiskt varje gång man springer. Det faller sig nämligen så att din kropp bygger nya förutsättningar för dig varje gång du springer. Löpning är en belastning för kroppen som den rustar sig för att klara bättre nästa gång du springer. Ben i kroppen blir starkare (nästan hela skelettet), nya blodbanor skapas för att leverera syre (minskar risken för blodproppar) och musklerna lär sig att generera mer energi (som man har nytta av i alla situationer i vardagen). Dessutom genererar kroppen 6 olika ämnen under löpningen som ger hjärnan ett rus av glädje. Glad och stark!


Exempel: Jag började springa efter att jag haft ett ryggskott av att ha lyft min då 4 månader gamla son. Jag var en svag och inte allt för ofta glad man. Ironi var mitt vapen. Idag har jag aldrig problem med ryggen, jag är starkare i HELA kroppen än när jag tränade styrketräning 5-6 dagar i veckan. Jag reste mig igår från sittande läge på golvet i en jämn rörelse med två av mina pojkar i armarna. Det skulle jag aldrig ha klarat av tidigare. Jag upplever dessutom en stor glädje dagligen i mitt liv idag. Tack vare min familj och löpningen.

 


Men inte kan man motivera sig med hälsoeffekter? Det låter ju bra men fungerar väl inte som motivator?

Nej, det har du faktiskt rätt i. Det är bara något som man OCKSÅ kan tänka på när svackorna kommer.

Visst har man svackor. Det har vi alla i alla situationer i livet. Det gör inget, för man FÅR ha dem. Man ska bara komma ihåg att svackor inte går över av sig självt. Ibland måste man tvinga sig ut även om man inte känner för det (eller finner tid för finns det tid att skita finns det tid att springa). En klokar person än jag sa att motivation får man kämpa sig till ibland. Något som stämmer helt och hållet, och då kan alla argument som går att komma på vara räddningen. Helt ohälsosamt är det dock inte att springa. Man förnyar hjärnceller (drabbar inte icketränande) får ett starkare hjärta, energin som musklerna kräver för löpning finns i överskott och ger mer energi till alla dagarna. Kapilärerna i kroppen ökar och gör åderfökalkningen mindre hotfull. Etcetera, för det finns så mycket. Googla får du se!



Ok. Du vill pröva men det är ju så jobbigt i början.

Det ska inte vara jobbigt. Då gör du fel. Gör rätt istället.


Strunta i vad Hasse på jobbet berättar om den sjukt jobbiga milen han sprang igår. Hasse kommer snart att sluta springa för att han inte kan motivera sig ut och lida längre. Börja istället tillräckligt kort sträcka, tillräckligt långsamt. Blanda jogg med gång. Spring en stund, gå en stund, och så vidare i 30 minuter eller så kort/länge du hinner/orkar. Löpning ska byggas upp långsamt. Använd gärna en pulsklocka för att se att du inte överanstränger dig. Det ger nämligen väldigt mycket även att hålla låga tempon i löpning. Har du ingen pulsklocka kan du få en av mig. Jag har en extra. Ta med en talbok i mp3:n eller skivan från -98 som du inte lyssnat på länge. Jag älskar skogens sus, regnets smattrande, skornas rytm och stadens tjut. Det är min musik men det finns inget rätt eller fel på passet. Det är bara att improvisera.


Jag har gjort alla fel som går att göra. Gör inte som jag och spring för hårt, för långt, och för ofta innan kroppen är mogen för det. Låt kroppen utvecklas långsamt men säkert. Spring 3 gånger i veckan runt 30 minuter varje gång första 5-6 månaderna och känn om det är lätt eller om det fortfarande är motigt. Om det går bra kan du förlänga passen eller bara fortsätta som vanligt.




Jag prövar väl då.

Bra!

Jag lovar att du inte kommer att ångra dig när vanan väl sitter där. Håll ut om det är motigt och tänk på att vi är många som är frälsta och vill hjälpa dig! Vänd dig bara till några av oss här på nätet om du behöver hjälp med något. Jag, Ingmarie, Nix, Masse, Ninnie, Johan, Karin, Medeldistansaren, Dunceor, Benet, Berglund, Jonas, Fredrika, Snorkfröken, Jumper, med flera. Vi hjälper dig gärna att bli fast i vår sekt! :D


Hoppas allt går bra och grattis till all glädje du har framför dig!

/N'batha M'bwele

 


Lidingö och Åland

Past vs future.



Två bilder från Lidingöloppet. På ettan kommer jag precis upp för ett litet motlut efter grönstabacken. På bild två trashar jag med startgrupp två. Från vänster: moi, Johan, Nix, Ninnie och bakom kameran: Masse.





Nästa lopp blir kanske Åland halvmaraton. Mest som ett socialt evenemang och jag siktar i så fall endast på att göra 1:30 på halvmaran. Det motsvarar ett distanspass i marahastighet inför Stockholm maraton och passar utmärkt nu på hösten. Familjen hänger nog med då Nix ordnat med båt och logi för småsummor. Barnen får ett avbrott från vardagen, familjerna kan umgås och jag får springa. Kan det blir bättre?

Det som oroar mig är att jag kan bli tvungen att se ut såhär på bild:





/N'batha

knatteloppet/lilla lidingöloppet

Jäklar vad de kan, ungarna!



2:a året för Stora och Mellan på lidingöloppet. Stora skulle springa på tid för första gången i Lilla lidingöloppets P7 och Mellan skulle springa med morfar i Knatteloppet. Nu fick morfar förhinder så jag fick springa med Mellan istället. Vi stod så till att vi kunde se stora springa iväg vid deras startskott. Efter 30 meter snubblade några där ihop och en hög av 7-åringar rasade, där ibland min Stora. Han reste sig dock och kom iväg men ohjälpligt sist av alla. Jag vet ju hur orolig han varit över att bli sist i loppet så mitt hjärta hoppades att han skulle komma om åtminstone någon på vägen.

Mellan och jag kom iväg bra och mina farhågor om att han skulle vilja gå ofta kom på skam. Ett stadigt tempo igenom hela loppet och precis som i mitt eget lopp plockade vi ryggar hela tiden. Han imponerade på mig starkt med sin glädje under loppet och var väldigt upprymd när vi kom till målrakan. Att vi såg mor och bröder som hejade på plats hjälpte att göra livet lite bättre. Efter målgången fick han sin medalj, chokladdryck och banan. Mellan var väldigt glad.

Stora visae sig ha kämpat på rätt hårt trots att det tydligen gjort ont på olika ställen efter fallet. 15 ungar sprang han dock om och han var nöjd med att inte kommit sist. När jag berättade att man alltid kommer för dem som inte sprang alls suckades det i klassiskt manér: amenpappa!

Lite nöjd är jag också idag när jag ser hur många jag sprang om igår. :-D Tack också för alla fina kommentarer! Det värmer verkligen.



N'batha M'bwele

Lidingöloppet 2009

Mitt bästa lidingölopp, någonsin. (VARNING: Mycket text!)



Resultatet först och främst: 2:18:06. Jag siktade på 2:19 så jag är jättenöjd. Det är dessutom PB med 8 minuter.  Framför allt är jag nöjd att loppet gick så himla bra hela vägen. Jag satsade på att ta det lugnt hela tiden och det gjorde susen. Från start till mål var det bara lätt och skönt hela vägen och jag brydde mig faktiskt inte om tiden. Folk såg sammanbitna ut runt om mig och yrade om medaljtider medan jag bara log och njöt av vädret, banan och utsikten. Som en dag på jobbet. Jag tänker aldrig tävla med klocka igen!

Det började med att jag och Ninnie värmde upp och tog det lugnt. Så lugnt att jag nästan missade starten. Dock han jag kissa lite 30 sekunder innan startskottet. Som vanligt rusar folk iväg men jag var sist i ledet och kände mig för vilket tempo jag skulle hålla på första kilometern. På vägen hittade jag Clarence som skulle gå på 2:30. En tid jag inte kände mig sugen att köra på. Jag flöt på i mitt tempo så gott jag kunde. Det är trångt och de flesta löpare idag vet inte att man ska hålla till höger om man inte är mitt i en omlöpning (som inte ska ta mer än en minut att utföra). För att komma förbi utvecklade jag en ny teknik: Jag satte min armbåge, på den löpare som hindrar omlöpningen, precis på den mjuka delen ovan armbågen när den svänger bakåt. Något som gör djävligt ont. Där efter säger jag: ursäkta men du är i vägen.

Vid Killingebackens uppåt del står Ninnies familj och skriker: Heja N'batha! för fulla muggar. Det ger mig än mer glädje och gör backen till moln. Vid drickat efter backen dricker jag en mugg och lubbar på. Vid det här laget har jag susat om kanske 15 ryggar på 5 km. Vid begravningsplatsen får jag lite mer tempo i kroppen men jag tar det fortfarande väldigt lugnt. I kyrkviken står familjen och synen av dem gör mig lite lättare i steget och jag susar fram förbi publiken. Masse står också där och hejjar mig lite gladare.

Efter milen glider jag runt, snackar lite med folk och bara njuter av luften och vädret. Bort åt 13 km är jag ryggdödare. Jag plockar säkert 40 ryggar mellan 8 och 13 km. Vid vändningen och fågelöudde inser jag att jag har en riktigt bra frekvens på stegen även på flatmark och jag är grymt effektiv i backarna. Flera rätt tunga löpare dundrar bervid mig och gör tappra försök att komma ikapp igen efter att jag gått om men de är för klumpiga i steget för att lyckas. I'm light as a butterfly but I sting like a bee.

Innan grönsta står barnen och sambon och hejjar högt med gel och vatten men jag behöver inte det. Jag joggar ju bara, så jag ruffsar dem i håret och springer vidare, lycklig som bara en stolt terränglöpande far kan vara. Jag är rätt kissnödig nu men jag tänker att kissa kan jag göra på målrakan istället. Jag springer förbi Masse igen som erbjuder mig Nix Snickers som jag avböjer. Tack Masse! Jag äter en saltgurka och drick lite vatten innan jag springer upp för grösnta backen. I'm the king of the world!

Nu drar jag om folk hela tiden. Jag börjar till slut samla på Solvikingar och får ihop en rejäl samling på den milen. Linnéaner är inte lika vanliga i startgrupp 1 så jag får bara tre där. Hittar bl a Ken vid 23 km som ser väldigt trött ut. Nu känner jag lite oro. Håller jag på att knäcka mig för abborren? Ska jag stupa på mållinjen igen? Men inte då. Abborrens första 400 meter går jag raskt (och går om tre som springer) sedan springer jag uppför och börjar känna mig oerhört glad. Jag ser nog fånig ut som ler hela tiden.

Efter abborren ökar jag lite och tar rätt många ryggar sista fem kilometrarna. Jag springer upp för golfbanebacken i rätt bra tempo, hejjar på Studenter och möter Ninnies hejjarklack igen som vrålar: JAAAAA! KOM IGEN N'BATHA!!! Nu flyger jag fram sista kilometern men vid de sista 400 metrarna står Coach Lorenzo och skriker: Du kan ta tre till på spurten! Så jag vågar inget annat och gör det.

Jag är nu helt chockad över hur lätt det var. Jag kommer lätt att kunna löpa en mil imorgon och cyklade ledigt hem efteråt. Visst hade jag kunnat ta silvret om jag tryckt på lite, men då hade jag inte haft den här upplevelsen och den unnar jag varje levande människa på jorden.

Tack alla ni som var med idag. Det var en bra dag.

/N'batha

mitt största löparproblem

Är magen. När det kommer till löpning är det största dilemmat att springa med tegelstenen i magen. Kommer inte rubbet ut innan loppet/passet levererar jag som regel efter en timme. Detta resulterar som regel i sämre tider. Därför blir det en del kunskap kring ämnet som vi ska "tömma ut" här nedan:



Spökbajs
- Du känner att det kommer ut men när du tittar på toapappret och ner i toan så finns där inget.

Teflonbajs
- Du känner att det kommer ut och ser skit i toan. När du torkar så finns inget på pappret. Du torkar en andra gång för att vara säker.

Lerbajs
- Du torkar arslet femtio gånger och det känns fortfarande vått.

Linda Blairbajset
- Du utbrister vid åsynen av denna vidriga skit spontant: By the power of God I compell you!!!

"Andra Vågen"
- Du tror att du bajsat färdigt och drar upp byxorna när du känner att mer är på väg.

Hjärnproppsbajset
- Du måste ta i så mycket för att få ut skiten att du tror du kommer få en stroke.

Majsbajs
- Behövs inte förklaras.

Timmerhusbajs
- Bajset som är så stor att du måste använda toaborsten för att bryta upp skitan innan du vågar spola.

Bakfyllebajs
- Bajset du har dagen efter en fyllenatt. Den luktar surt och lämnar bromsspår i botten på toan.

Power-Bajs
- Det är bajset som kommer ut så fort att det skvätter upp vatten på skinkorna.

Vätskebajs
- Skiten som ser ut som gulbrun vätska och skvätter över hela arlset och toalettstolen. Lämnar en svidande känsla.

Mexikobajs
- Bränner när det kommer ut.

Stoltheten
- Korven som är så stor och fet att du måste visa folk innan du spolar.

Humörförbättraren
- Den här skiten kommer ut efter en lång förstoppning och gör att du mår som dig själv igen.

Ritualen
- Bajset som kommer ut varje dag vid samma tidpunkt och oftast i samband med tidningsläsande.

Guiness Rekordboksbaj
- En bajs så anmärkningsvärd att det måste skrivas ner för framtida generationer.

Eftershocken
- En skit med en så fruktansvärd stank att ingen kan gå in i badrummet på sju timmar.

Smekmånaden-är-slut-bajset
- Allt bajs som kommer ut när någon annan är i badrummet.

Stönaren
- En skit så stor att den inte kan komma ut utan hjälp av stämbanden.

Fantombajs
- Dyker upp i toaletten utan förklaring och som ingen vill kännas vid.

Tittut-bajs
- Ser, ser inte. Bajset som inte bestämt sig om den vill komma ut eller inte. Kräver tålamod och muskelkontroll.

Atombomben
- En skit som kommer som en total överraskning och när det är mycket olämpligt att gå på toaletten, typ när du har sex eller är hos tandläkaren....eller ännu värre - när du har sex hos tandläkaren.

Ormen
- Det långa smala bajset som lägger sig i en skrämmande spiral.

Mästerskapsbajs
- Den här skiten kommer ut exakt 1 timme innan ett sportevenemang där du kommer deltaga.

Grustagsbajs
- En fin samling av små runda skitar, oftast sammanhängande.

Skitsofreni
- Bajsrädsla som kan vara dödlig.

BB-bajs
- Storleken och formen få dig att tro du föder barn genom arslet. Ser ut som en ölburk.

Salladsbajs
- Skiten som kommer ut i små löv och tillsammans med fjuttar.

Mjukglassbajs
- Bajset som ser ut som tandkräm som bara kommer och kommer och aldrig tar slut. Krävs att du spolar flera gånger medans du skiter så det inte läggs på hög och når upp till arslet.

Vad-fan-dog-där-inne-bajset, även kallad "giftbajs"
- Bajset som har en stark giftig kemikalisk lukt. Får dig att vänta utanför badrummet för att se hur folk reagerar när dom går in. 

/N'batha

happiness is a warm gun

yes it is, Mr Star.



Jag blir så himla glad. Jag kände mig riktigt gammal och mossig fram tills Fisken skrev ett argt inlägg om ungdomar. Ho ho ho! Jag är ju purung i jämförelse!!!

Min ståndpunkt mot ungdomar är dock knivskarp:



I övrigt ligger jag stilla och trycker i mig pasta. Kolhyrdatladdningen för Lidingöloppet 'on the edge'!

/N'batha

8 dagar kvar...

...men herregud! Jag har ju inget att ta på mig!



Vad ska jag ta på mig? Jag är ju med i löparklubben Studenterna men jag är inte anmäld genom klubben utan genom Funbeat och då är det ju lite knasigt att ha Studenternas logo på tröjan. NiklasN (aka Ninnie) visar här nedan hur linnet ser ut.



Lördagen visar enligt yr.no på sol och 19 grader. Det betyder att det skulle vara rätt skönt med ett linne. Nu har jag förvisso en extra Funbeat-tischa som jag skulle kunna klippa av ärmarna av och sy till lite som ett linne (5:a i syslöjd).

Fånigt va? Att jag går och nojjar mig över dylika ting.

Hur som helst blir det korta shorts om det inte plötsligt bli 8 grader för då kommer de långa tightsen på. En tunn mössa finns med, lika så ett par tunna bomullsvantar. Varma överdragskläder är med på packlistan så som sista energikakan.

Jag velar bara om linnet eller t-shirt operationen.

/N'batha


9 dagar kvar...

...och jag blir inte klok på pensionister.



Idag fick jag ett formidabelt pass av Coach Ingmarie. En riktig läckerhet. 20 min uppvärmning följt av 3x2000 meter, vila: 2 min. Där efter direkt på 40-60 minuters lätt distans följt av ytterligare 2x2000 meter och nedjogg 20 min. Vi pratar om ca 26-30 km med rätt tuffa intervaller i mitten! Det här passet vill jag ha som standardpass framöver!!!

------ När du hör den här signalen kan du vända på bladet -------

Faktum är att löpträning inte är något för veklingar. Jag vet kampsportare som gnäller som 4-åringar över lite fartlek i skogen. Att ligga straxt över sin mjölksyratröskel i 7-8 minuter är tungt. Att göra det 3-5 gånger i samma pass är skittungt. Där brukar de flesta börja leta efter ny hobby.

Problemet med löpning är också att man har 3 delar som jobbar ojämnt hela tiden: huvudet - konditionen - kroppen.


Huvudet ligger, i mitt fall, alltid lite före de andra. Jag siktar alltid lite längre bort och är således aldrig nöjd med det jag presterar. Jag ligger på 3:42/km i snitt på mina 2000 intervaller, vilket är rätt ok men i mitt huvud gör jag dem på 7 minuter, d v s 3:30/km. Alltså är jag för långsam, i mitt huvud. Detta gör att jag pressar de andra för hårt.

Konditionen utvecklas efter hur mycket man kör hårdare pass. Snabba, korta intervaller, backintervaller och liknande pass bygger kondisen. Kondisen är dock snabbare än kroppen och skapar problem för den. Samtidigt som huvudet inte är nöjd. Dilemma.

Kroppen ska leverera utan att gå sönder. Det är inte konditionen så mycket som gör att man orkar springa långt, det är kroppen. Den ska kunna leverera energi under lång tid, ta emot stötar i flera timmar och detta i ett jämnt flöde. Ofta ligger hjärnan och konditionen före kroppen och kroppen orkar inte hålla samma utvecklingstempo som dem. Ergo: kroppen går sönder och man blir skadad.

------ När du hör den här signalen kan du vända på bladet -------

Vad har det här med dagens pass och Lidingöloppet då? Jo, man ska inte gå sönder innan loppet. Något som jag annars gjort varje år. Generellt 10 dagar innan får jag problem någonstans. Något jag undviker som pesten just nu.

Jag bantade således ner Coach Ingmaries schema till en något kortare variant men med samma mängd intervaller. Väl vid mitt intervallställe behövde jag 2 minuter mer uppvärmning så jag lämnade min vattenflaska vid bänkbordet och joggade bort en stund. När jag kom tillbaka var vattnet borta. Jag letade noga men det var borta. Lite längre bort kunde jag se en gubbe med gåstavar som gick i slow motion bort från mig. Jag joggade ikapp och frågade om han sett min flaska?


- Neeeej, neeeej, neeeej. Darrade gubben ur sig så jag  joggade tillbaka för att leta igen. När jag inte hittade den vände jag mig om för att jogga upp till gubben för nu fattade jag att han snott flaskan. Då hade russinet fått upp ett grymt tempo och stack mycket skyldigt iväg över nejden. Nu ville jag inte stressa upp hans hjärta för lite vatten och är hans pension så illa att han ljuger mig i ansiktet för 50 öre så må det vara. Irriterad blev jag dock av att vara utan vatten.

Första intervallen gick bra och slutade på 7:26. Nu hade jag mött ett pensionistpar som satt sig på en bänk för att se på havet. Varje gång jag passerade dem applåderade de mig och ropade uppmuntrande tillrop. Det gjorde mig så jäkla glad att jag klämde de två sista intervallerna på 7:29 och 7:22.


Här kommer kroppen in och klagar lite. Det ömmar i vänster ljumske. Jag kör min distans som planerat men efter den ömmar det fortfarande. Så för att inte gå sönder kör jag inte de sista intervallerna. jag joggar hem istället.

Det är synd för jag tror att jag skulle fått till de sista två i ungefär samma tempo som de andra. Hälsan kommer dock före fåfängan.

/N'batha


10 dagar kvar...

...vi toppar formen.



Om tio dagar ska jag springa Lidingöloppet. Ett formidabelt lopp som innebär en rejäl utmaning för din löpträning. En del hävdar att det inte är ett riktigt terränglopp efter som det går mestadels på stigar och grusgångar och att det är för lätt. Jag tycker att det är gnällspikar som vill verka hårdare än de är. LL 30 är bara "lätt" om man inte legat på sitt yttersta i 30 km berg-och-dalbana. Om man fegar på en bana man anser för lätt ska man vara tyst. Punkt.

För den som undrar hur ryktet om LL 30 är jobbigare än maran kan titta på Nix eminenta graf över höjderna från Stockholm marathon och Lidingö 30.



Lite guppigare men kortare.

Vår plan (Coach Ingmarie och min) är att nu trappa ned träningsmängden en aning, öka tempot och toppa formen till om tio dagar. Det finns mycket mer att göra och det ska jag berätta om senare.
Bild från Lidingöloppets hemsida.

Jonas Ljung springer generellt under silvermedaljtid och lär nog göra så i år också men jag kommer inte att sikta där i år. Nu hävdar somliga att jag mörkar men jag har inte den träningen i kalendern ett halvår bakåt som jag borde för att knäcka LL på en tid under 2:15. Jag ska dessutom tvinga mig själv att bara springa på känsla genom att strunta i klcokan. Annars kommer jag bara att få hopp och börja pressa trots att jag inte har kapaciteten än.

Är det några fler som kör LL i år?

Bild från Lidingöloppets hemsida.

Min svåger och mina barn springer. Dock inte samma lopp. Svågern kör 30 km men barnen kör Knatteloppet och Lilla Lidingöloppet. Då står en stolt far och hejjar ut med banan!

/N'batha


jag saknar en bloggare

Nu djäklar ska ni få höra om en löpare av rang!



JONAS LJUNG. Så heter en unik man. Jag får ofta kommentaren att jag är snabb för att vara lite äldre (37) och att folk blir imponerade av att jag hinner träna så mycket med tre barn. Jonas är 47 och har också tre barn men vi ska inte jämföra våra tider. Han är absurdt mycket snabbare än jag.

Jonas motto är att han springer för att han gillar att äta.

Jonas personliga rekord:

Marathon: 2.51.26 (Stockholm 2009) 
Lidingöloppet: 2.06.45 (2008) 
Halvmarathon: 1.19.06 (Sthlm Halvmarathon 2008) 
10 km, väg: 36.39 (Hässelbyloppet 2007) 
10000 m, bana: 36.24,49 (Långlöparnas Kväll 2008) 
5000 m, bana: 17.27,28 (Veteran SM 2009, Norrtälje) 
3000 m, bana: 10.12,47 (IVDM 2009, Sätra) 
2000 m, bana: 6.33,20 (Långlöparnas Kväll 2009) 
1500 m, bana: 4.47,79 (VeteranSM 2009, Norrtälje) 

Inga skittider direkt.

Bild1: Jonas under Stockholms marathon.
Bild2: Samme man som går i mål på Göteborgsvarvet.

Jonas är min förebild på många sätt. Han tränar förnuftigt och regelbundet, inklusive förebyggande styrka och utvecklas således hela tiden. Jag har hört att man inte utvecklar sin snabbhet så mycket efter 40 men Jonas är ett undantag. Jag önskar att jag får utvecklas hela livet så som han.

Jonas kostar på sig med ett leende på Lidingöloppet. Tror fan det!

Om Jonas hade en blogg skulle jag besöka den 3-4 gånger varje dag, men Jonas bloggar inte. Därför erbjuder jag Jonas möjligheten att gästblogga här någon gång då och då (så han slipper känna pressen att leverera reglbundet) för är det någon som borde skriva om löpning är det han! Så vad säger du, Jonas?
Jonas gillar löparskor. Jag gillar att alla skorna pekar inåt med tårna på bilden.
/N'batha

the mighty barefoot runner

Och ni tycker att jag är löptokig!



Detta är Calle. Calle springer. Calle springer mycket. Calle springer mycket och barfota. Han ska springa Lidingöloppet barfota. DET är Calle. Calle Robertsson. Jag gillar Calle.

http://callerobertsson.blogspot.com/

/N'batha

 

barnkalas och självbild

Må de tu aldrig mötas!!!


Fiskens inlägg om hur vi uppfattas på bloggen är rätt rolig. Särskilt om man läser kommentarerna! Att jag uppfattas som normal, träig, akademisk och lite torr tar jag som en bekräftelse på att mitt arbete att nå normalitet äntligen har lyckats efter 20 år! Tack. Ta aldrig bort den inre bilden från era ögon!

------ När du hör den här signalen kan du vända på bladet -------

Vi hade barnkalas för de två största killarna i helgen. Stora sonen fyllde 7 och mellansonen fyllde 5 i somras men ville ha kalas för sina vänner på dagis. Jag förstod inte innan vilket arbete detta innebär. Hu!

Efter att ha sprungit runt på stan, köpt presenter, dekoration och absurda mängder godis tog vi oss till svärföräldrarnas tomma hus för att baka och förbereda. Det blev rätt sent. Turligt nog hade jag kört mitt löppass på lunchen. Vi väckte sonen (som låtsassov) på morgonen med tårta och presenter (han studsade faktiskt i extas under morgonen) och började förbereda kalaset. Farmor och farfar kom förbi och drack kaffe innan allt brakade loss.

1400 kom horden av ungar. Barn som vanligtvis beter sig skötsamt och artigt förvandlades under denna eftermiddag till skrikande illbattingar som tänjde hårt på gränserna för hur man beter sig. Hur som helst var sonen lycklig över festen och vi kunde gå in i någon slags trötthetsdimma som vägrade släppa greppet under kvällen. Jag svär, hellre springer jag Lidingöloppet fram OCH tillbaka. Det är mindre jobb.

Jag orkade bara inte springa på lördagskvällen så jag sprang 8 km på söndagsmorgonen istället. Helt djävla underbart var det att springa lätt och behagligt i morgonsolen i bara shorts och linne. Sedan var det dags för barnen mellan 5 och 3 att storma in. Nu blev det trots allt lugnare. Kanske har inte barnen sett möjligheten med 'partyrage' ännu? Helt pigga var vi inte efter detta kalas heller men vi stod upp utan assistans och fick undan det mesta efteråt. Mellansonen var också väldigt nöjd.

Min lärdom av detta? Ha barnkalas ute i parken eller på ett lekpalats. Det är det värt!

På kvällen skulle jag springa 10x1000 meter intervaller. Mörkret vid min uppmätta kilometer och aktiviteten på 'Vallen' gjorde att jag omvanlade detta pass till en timmes fartlek på de mer kuperade delarna av ön. Tungt pass men jag är rejält nöjd att jag överhuvudtaget kom ut.

Idag är jag faktiskt helt mör. Det känns som jag blivit överkörd av en buss. Kanske allt godis (jag äter väldigt sällan godis) och aktivitet för jag känner mig inte sjuk och löpningen var denna vacka bara 75 km. Skumt!

------ När du hör den här signalen kan du vända på bladet -------

För övrigt vill jag bara påpeka att jag ÄR en akademiskt träbock och Fisken ÄR en clown!

/N'batha

studentliv

I dubbel bemärkelse.



Igår blev jag student. Jag blev medlem i löparklubben studenterna.

Jag har länge stått och velat mellan IF Linnéa och Studenterna. Båda är klubbar som satsar på vuxna löpare och båda har medlemmar jag känner. I fallet IF Linnéa var jag ett tag t o m ett prospekt gällande tränarsituation, men jag insåg rätt snart att det skulle bli ohållbart. Jag hinner knappt löpa organiserat en gång i veckan, då ska man inte ha tränaransvar. Är man tränare för en klubb ska man kunna delta i alla träningar, tycker jag.

Det blev Studenterna för att deras träningsområden ligger brevid skolan.



Träningspasset igår var av ganska behaglig klass. 4 km uppvärmning till Monzabanan (en relativt flack asfaltskilometer) och där stretch och löpskolning. Sedan 3x(200+300+200+300) med en minuts ståvila i 3000m-tempo. Sedan hemjogg på 3 km. Som jag tidigare erfarat kände jag mig knappt påverkad av de snabba intervallerna direkt efteråt men idag känns det lite stramt i benen. Inget som inte går att jogga bort dock.

Passet gick bra och jag han snacka lite med Clarence som höll i passet. En intressant del i snacket gällde alla smeknamn som förekommer i klubben: Clark Kent, Coach Walker, Bajs-Björn, m fl. Clarence påpekade att han inte hade något. Dock infanns ett passande smeknamn på hemjoggen då han höll på att leda oss vilse vid 3 olika ställen på den korta rundan hem. Så vad sägs om DUVAN, Clarence? Duvan hittar ju alltid hem ;)

/N'batha

 

tomheten är outhärdlig

hjälp...



Ingen löpning idag.

...

Coach Ingmarie har skrivit VILA på denna dag i schemat.

...


Men... inte kan hon mena att jag inte ska träna!? Det låter ju helt absurdt! Jag får nog alternativträna ändå. Jag tror att jag ska cykla några mil och köra lite styrka hemma. Armhävningar, core, utfall, vadhävningar och liknande måste vara ok också. Eller hur?

Aktivt passiv eller passivt aktiv? Gaaaaaaah!!!

/N'batha

 

sprang förbi en tant

På vänster sida.



Ingmarie Nilsson skriver min träningskalender, jag utför den. Idag hade hon skrivit 20x2 min terrängintervaller med 1 min joggvila mellan varje intervall. Totalt med upp- och nedvärmning skulle jag springa i 60 minuter.

Nu vet inte jag om det är länge sedan Ingmarie hade räkning på schemat eller om jag är så läbbans snabb. 20x2 är ju 40 minuter och 20x1 minuts joggvila är 20 min. 40+20=60. Kvar till upp- och nedvärmning blir då 0 min. D v s om man inte springer intervallerna aningens snabbare än ljuset, vilket naturligtvis var tanken. Nu misslyckades jag med detta och totala träningstiden blev 90 minuter.

Idag gick det lätt! Känslan var att jag skulle kunna springa precis hur fort som helst hur länge som helst. Skumt! Jag körde intervallerna i ca 4:00/km i snitt för att inte ta slut efter 70% av tiden men det var aldrig något problem. Snittet på hela timmen blev 4:31/km inkl vilan. Kanske har jag börjat att få tillbaka min kondition.

Totalt 19,5 km liknar nästan ett långpass men jag tror att vilan som är planerad till imorgon kommer att ge mig styrka till helgens Bellmanstaffett!

Det var allt för idag!
/N'batha

 

Yargelis Savigne

Vilken idrottskvinna!



Yargelis Savigne från Cuba blev en av de bästa upptäckterna med VM i friidrott för mig. Jag har fashinerats av hoppgrenar sedan svenska framgångar visades i dem. Att se Chrisian Olssons battles med Jonathan Edwards var oerhört spännande. Dock tyckte jag hela tiden att Christian såg ut att få stötvågen ända upp i näsbenet när han hoppade.

Att se Yargelis Savigne hoppa är en helt annan upplevelse. Ett kraftpaket av sällan skådade mått (kolla magrutorna!) som fullständigt exploderar iväg i läskiga hastigheter (hur står hon sig mot 100 meters löparna?) och sedan verkligen studsa iväg 15-16 meter. Kraften verkade dessutom inte gå vidare genom kroppen utan sugs upp någonstans på vägen. Troligen i de där ardennerbenen hon besitter.


Kolla filmen från finalen. Vilken djäkla kraft!

Filmen finns här på youtube. blogg.se strular igen (för sjuttifemtonde gången)

/N'batha

 

the continuing story of Bungalow Bill

The Beatles och N'batha i ohelig alians.



Farbror N'batha satt idag vid kafeterian på KTH-A och diskuterade vad som är skillnaden mellan en modell och prototyp ur ett designperspektiv. Hela tiden längtade jag ut i löpspåret. Fisken tänker på sex, anno 1980, och N'batha på barriga stigar, anno 2009. Vet inte riktigt vem av oss som behöver hjälp mest.

Hur som helst blev det 10,6km hem efter skolan på 53:46. Ett sakta lunkande förbi vackra vyer. En sådan kan ni se på bilden nedan. Bakom N'batha då ;)


Inte så tokig bana att löpa.

Efter passet körde jag lite löpskolning och 6 st Strides på hundra meter. Allt enligt Coach Nilssons order. Imorgon kommer passet jag fasar lite för; terrängpass med 20x2min snabba intervaller. Mer om det imorgon.

/N'batha

Tidigare inlägg
RSS 2.0