Dumbas

Eller i allafall The Fish version av det idiotevent som tidigare gick under benämningen
Sötäljeutmaningen. (VARNING! SKITLÅNG TEXT!)

Äh. Det regnar ju knappt.
Så kom då lördagen. Min bror hade lovat att skjutsa mig till Södertälje och jag ställde

klockan så jag skulle hinna packa och äta en rejäl frukost och ändå vara där i god tid

innan kl.09:00...

Så när jag i vanlig ordning försovit mig kraftigt, packat allt jag trodde jag behövde i en

ryggsäck på 8 min blankt, hällt upp en termos kaffe och slängt mig i bilen så springer

min sambo ikapp bilen med mina byxor som jag glömt att ta på mig.

Ringer min bror som skrattar gott och säger "-ja jag har fixat så du kan få en macka

och en kopp kaffe i bilen"

Snällt! Men varför förutsätter folk att jag försover mig? *Hrrm*

Väl i Södertälje 09:03 blankt så möter N'Batha upp.

Vi stuvar om några saker i min rygga och sedan börjar vi att löpa/cykla.
N'Batha är på STRÅLANDE HUMÖR!


Jag får förklarat för mig att han tänker springa i typ 10km/h men var 20min så skall
han gå. Detta för att få energin att räcka till och för att få ett mentalt delmål.
Detta innebär att vi BORDE greja en mil på ca 75 min.
11 tim borde detta event ta inklusive en timmes lunch. Det kändes inte stressigt.
Vägen mot vårt mål ledde först in på G:a Strängnäsvägen och vi sprang/cyklade lätt
och pratade om allt och inget. Denna väg har jag åkt så många gånger så jag kan
den utantill. Detta visade sig vara en fördel så N'Batha inte skrivit ut en karta utan
gjort anteckningar på ett papper om hur vi skulle ta oss.
Detta är alltså en kille som är SÄMST på vägbeskrivningar!
Min personliga favorit var när han skulle ge mig vägbeskrivning i telefon i ett för mig
okänt område och han ber mig "svänga vänster där konsum låg förr"...



Löpa-gå-löpa-gå-löpa-fika-gå-löpa-gå-fika-löpa-gå-fika...
Taktiken verkade hålla men det gick fort. Fortare än tänkt! Vi snittade en mil på 65 min
ungefär TROTS att löpning var uppblandat med promenader och dessutom stannade vi
för vätska då och då.
Vädret var upphållsväder uppblandat med mycket lätt regn.
Kl 14:00 var vi i Åkers Styckebruk för en lunch. Ungefär 35-38 km var avverkade och vi
var alltså knappt halvvägs. Detta på mindre än 5 tim? Fortfarande höll vi alltså ett
för högt tempo men vi hade märkt att farten sjunkit den sista milen.
Detta var förväntat och inget oroande. Speciellt inte eftersom vi var djupt känslomässigt
involverade med varsin kebabtallrik.

Efter lunchen skulle vi gena något genom för oss okända marker. Målet var att komma ut
på väg 55 och därifrån vidare mot Ärla. Efter att ha irrat lite inne i Åkers styckebruk så
hittade vi vägen som visade sig vara en grusväg.
Det kändes både tyngre och segare nu än innan lunchen. Vi var båda lite frusna när vi
kom ut och nu regnade det lite mer.
N'batha höll dock fanan högt och manade på! Utryck som "Nu är det inte långt kvar!
Friska tag!" osv låg inte långt borta...
Hade han faktiskt yttrat de meningarna så hade jag ju självfallet mördat honom.



Väl ute de mörka skogarna och den ynkliga grusvägen så öppnade vidderna sig och
ståtliga herremansbyggnader visade sig i sin fulla prakt.
Humöret började kännas lite bättre när N'Batha sa att vi nått ett maratonlopp i
distans. Vägunderlaget var nu asfalt och det tackade min rumpa för.


Men va fan? Åkers styckebruk?
Efter några kilometer på den fina asfaltsvägen så dök det upp en vägskylt.
Denna vägskylt visade att vi hade 2 km till Åkers Styckebruk i den riktningen vi färdades.
Men va fan? Vi försökte ju ta oss därifrån ju?
N'Batha stoppade två gentlemen på väg ut på jakt och de viftade och förklarade glatt att
Eskilstuna det låg minsann åt det hållet vi kom ifrån.
*note to self: Da Fish skall ALLTID ansvara för vägbeskrivning i framtiden*
Vi hade inte tagit någon enorm omväg men mentalt kändes det som att någon snott hela
veckopengen.

När vi för ANDRA GÅNGEN på mindre än en timme passerat de där jävla skrytbyggen till
herremansbyggnader och hunnit avverka några km åt rätt håll så började N'Batha att gå
allt oftare. Det visade sig att det gjorde ont i knäsenor och efter ett litet tag som kom det
fram att han hade ont lite överallt och att han tänkte bryta.
Jag kände mig helt ok. Lite småtrött i benen och något öm i rumpan bara.
Ja jag vet...Flera har påpekat att cykelbyxor är att föredra, men mitt svar har varit
-Jag är väl man?
Så här efter 5 mil så kändes det dock som om min rumpa var hälften man och hälften

babian...

Jag och N'batha gick några kilometer till och sedan skulle Fiskfamiljen komma och hämta.
Innan de hann fram så såg jag en vägskylt där det stod Ärla 2 mil. N'batha hade tidigare
berättat för att peppa mig att när vi väl var i Ärla så var det bara 8 km kvar!
Där och då tog jag beslutet! JAG GÅR ALL-IN!
Jag cyklar resten också! Här hade vi ju redan gjort 55 km...



Vi skiljdes åt och er fisk trampade glatt iväg upp på grusvägen mot Ärla.
Endast 2 mil dit, och sedan 8 ynka kilometer till evig ära och flödande Champagne!

Jag hade inte kollat kartan, men detta är inte långt ifrån mina hemmatrakter så här
hittade jag ju!
Det jag INTE hade koll på var topografin! Det visade sig att denna väg innehöll såväl
1,7 mil regnsjuk grusväg som idel uppförsbackar då jag tydligen kämpade mig upp
mot en rullstensås.
Efter 2 km började mina ben att protestera...
Jag funderade på om det var värt förnedringen att ringa och be om skjuts men jag ville
verkligen klara av detta. Alltså så tog jag till N'Bathas knep. JAg cyklade en bit och varje
gång som jag kom till en tuff uppförsbacke så gick jag ett par minuter.
Detta var bra.
Jag fick bort den värsta mjölksyran och tack vare enorma mängder med vatten, kaffe,
snickers och någon sportdryck så lyckades jag ta mig till "högslätten" och därifrån tog
asfaltsväg över och det lutade lätt nedåt mot Ärla.


HALLELULJA! eller va fan!!!
Ärla...

Aldrig förr har jag längtat till Ärla.

Men tanken på att trampa dit, ta en kortare paus och veta att man endast hade 8 km kvar

var så stor så att ögonen nästan tårades!

Varje tramptag sved, jag hade ingen energi kvar i kroppen och mjölksyran var
så påtaglig så att jag fick sura uppstötningar.
Då såg jag Ärlaskylten!
Väl i Ärla tog jag en kopp kaffe, en snickers, det sista vattnet och en kort vila.
Snart... endast en liten bit kvar och sedan var jag hemma.
Jag trampade ut ifrån Konsumsparkering och cyklade ur samhället mot landsvägen.
Väl vid landsvägen så möter en vägskylt mig:
HÄLLBERGA 6
WTF??? DET SKULLE JU BARA VARA 8KM HEM?


När det känns tungt gäller det att ha en bra motivator. Ett mål!
Jag skäms inte att säga att min främsta motivator när jag insåg att jag hade

1,4 mil och inte 8 km kvar var att ta mig hem så jag kunde spöa skiten ur
N'Batha!

Sista biten gick bara på vilja.
När jag väl passerat Stenkvistarondellen så ringde jag hem och förvarnade
då barnen ställt upp och gjort en välkomstkommité.
Jag började att le trots att rumpan kändes som ett enormt blåmärke och att
det kändes som att någon stack knivar i mina lår.

När jag kommer uppför sista backen så ser jag barnen, sambon och N'batha
stå där med ballonger och skyltar... ÄNTLIGEN HEMMA!



ca 9 mil var avklarade totalt på 9 timmar.
Var av sista 3,4 milen själv och på ca 2 timmar.
På stenmuren står en iskall öl och jag är så himla nöjd att jag gjort det!

Idag känns det som om kroppen fått en del stryk, men jag är fortfarande glad att
jag valde att fullfölja.
Om jag får önska mig något så är det att någon tar fram bedövningssprutan och mosar
den rakt in i mina lår...



Hur N'Batha mår?
Han såg rätt pigg ut när jag lämnade av honom i Södertälje i förmiddags.

Nästa år KAN det bli två separata utmaningar!

1. The Dumbas Open Challenge.
2. 80km för folk som helt saknar lokalsinne.

VÄLKOMNA!


/Da fish