Maktlös
En annan sida av att vara förälder.
Helt plötsligt kände jag en total frustration...
Jag har som bekant 2st småkillar. De är fantastiska OCH irriterande på sina helt unika sätt.
3-åringen är en glad prick som är byggd som en bulldozer och han kan vara tjurig när han
är trött, men annars är han easy going. Dock med energi i överflöd. Han kan trots sin styrka
och energi vara lite blyg och avig innan han lär känna folk.
Jag är INTE orolig för att barn skall vara dumma mot honom. Jag är mer orolig för att han
kommer att skada dem permanent om de är det.
Djungelordspråk: "Där Bubbas varit behövs det städas"
6-åringen är mer komplex. Han är mer klurig och mer frågvis än 3-åringen och han ger sig
inte före han har lärt sig ALLT. Han är helt orädd och häromdagen så åkte han och hoppade
med sin cykel i vår 13-åriga grannes cykelhopp i full fart utan problem medans han skrek :
-kolla pappa! Jag ÄGER! (Tack fritids för att du utökar vårt ordförråd)
Han är rätt liten för sig ålder och rätt spenigt byggd. Han är GALET envis och hans bästa
gren är att reta livet ur föräldrar genom att vägra...
Djungelordspråk: "Det Tjabo gillade igår lär han vägra idag"
Idag så VÄGRADE han att låta mig gå när jag lämnade honom i skolan...
Kl.07:40 lämnade vi hemmet.
Kl.07:43 så var vi på dagis.
Kl.07:44 så sprang lilleman in på avdelningen med ett glatt "ejjjdå!"
Kl.07:46 så var vi på skolan och kl.08:00 började mitt telefonmöte...
Det var bara att glömma det mötet.
6-åringen vägrade alltså att låta mig gå...
Jag började självfallet med att locka och pocka, men han surade bara.
Sen gick jag över till att vara logisk/pedagogisk och förklara varför jag var tvungen att gå
till jobbet, men han fortsatte att sura.
Jag började att känna stressnivån ökade drastiskt så jag VÄDJADE till honom att vara
stor kille och gå in i skolan, men det var också lönlöst.
Sen kom den strukturerade fasen där jag frågade honom vad som var fel och bockade
av allt jag kunde komma på var fel:
-Är det inte roligt i skolan?
-Mår du inte bra?
-Är det någon som är dum mot dig?
-Är du trött?
-Har det hänt något?
-Vill du att vi sätter oss med fröken och pratar?
-Är det något som är jobbigt?
-Är det fröknarna som du inte gillar?
Osv, osv, osv...
Svaret jag fick var en total tystnad.
*fan*
Helt plötsligt kände jag en total frustration!
Förmodligen till 99,9% chans så är detta ett bakslag ifrån inskolningen, men jag kan ju
inte förutsätta det när han inte berättar.
Förmodligen är hans tystnad hans vanliga irriterande envisa sätt att vägra för vägrandets
skull, men jag kan inte förutsätta det när han inte berättar.
Förmodligen så har detta inget med mobbning eller sånt att göra alls men jag kan ju
inte förutsätta det när han inget berättar.
Jag satt tillsammans med 6-åringen och hans fröken i 10 minuter till medans hon ställde
i princip samma frågor som jag gjorde med exakt samma resultat.
Jag har ringt min sambo som kommer att åka dit tidigare för att få en ny chans att prata
med både 6-åring och fröken i eftermiddag.
Chansen är stor att han kommer att vägra åka hem för att han har så roligt då!
...men jag kan ju inte förutsätta det.
Kl.08:42 gick jag hemåt medans jag funderade på missat möte och på det som hänt.
Är det så här det skall vara?
/Da fish
Ja.
/Erfaren
När farsan kör en DAGENS OUTFIT så är det väl klart att grabben måste protestera på något sätt....
(jag har ju aldrig riktigt övergett er MEN har svårt att glömma ditt svek...)
Mikaela: Så rätt, så rätt.
N'Batha:
Fuck.
Mikaela:
WTF? Hur långsint kan man vara egentligen? :-)
Hurrudu... Är du medveten om vilket kön jag är egentligen???
Svårt sånt där. Funderar man hela dagen sen.
Mikaela:
Vad menar du? Du är småbarnsmamma. De har inget kön såvitt jag vet?
Huskatt:
Ja man är helt maktlös.
Barn är inte lätta från det att de börjar gå...Det jobbiga är att det inte går att resonera sakligt med dom på samma sätt som man skulle kunna med en vuxen. Jag ska gå o tvätta mitt "barn" nu eftersom det roligaste hon vet är att rulla sig i otäcka saker. Lite andra problem men oftast lite mer lättlösta...;)
En sak till...DD har så rätt. Bilden irriterade mig faktiskt i förra inlägget.
Och tack för peppningen :), det kan jag behöva.
Några tips jag brukade ge till föräldrarna vid liknande situationer.
Förbered barnet redan på väg till skolan. "När vi kommer fram följer jag med dig och hänger av dina kläder, sen letar vi upp en fröken och sen säger jag hejdå och går. Jag vet att det känns jobbigt och jag vet att det kommer att bli en bra dag. Dina fröknar/fritidspedagoger tar hand om dig lika bra som mamma och pappa."
Detta måste givetvis kommuniceras med personalen och genomföras lika lugnt och tydligt som när du berättar det.
Och om du vill att ditt barn ska berätta något så säg det, "Berätta!". Om jag ställer frågan "Vad är det som känns fel" så har jag redan begränsat situationen till att något är "fel". "Berätta" följt av ett akivt lyssnande (utan att avbryta) visar på trygghet och öppenhet. är barnet få ordigt till en början, vänta så länge barnet har koncentration, och be det sen att "Berätta mer".
Jupp.
H:
Nej det är svårt, men det går att resonera med dem. Det kräver dock en skaplig portion tålamod.
Rolle:
Tack för de handgripliga tipsen! Öppna frågor känns ju självklart när du väl säger det. :-)
Diana:
Fan! Jag hade hoppats på reklamationsrätt... ;-)
Vad är tålamod? Vet att jag hört ordet nånstans förut men...;)
