Antisocial
Jag får panik!
I mitt yrke så handlar det väldigt mycket om relationer och jag har genom åren tränat upp ett
socialt beteende och många av mina kollegor säger att det är min starkaste sida rent
yrkesmässigt. Jag är pedagogisk, lugn, lyssnar bra och tar till mig vad folk berättar, och
så har jag ett socialt sätt som gör folk bekväma att vara med mig.
Min sambo jobbar med barn hela dagarna. Hon är supersocial och får total panik om hon
inte får umgås med folk. Hon har lugnat ned sig efter att vi skaffade barn men innan dess
kunde hon boka upp almanackan 3-4 månader i förväg. Inte-en-ledig-stund-på-helgen...
Mysigt?
Nej...
Varje år direkt efter semestern får jag panik och blir otrevlig och vresig.
Detta handlar om att mitt sociala konto är övertrasserat under sommaren och att jag
rent mentalt känner mig inpressad i ett hörn och paniken kommer allt närmare.
Folk brukar skratta bort detta och de som har barn brukar säga att ja så är det att ha barn
men jag vet inte om de har samma panik som jag har?
Jag mår fysiskt dåligt och vill bara fly!
Hela denna semester så har jag haft någon brevid mig varenda sekund. Så fort något skall
göras så skall vi göra det tillsammans oavsett om det är att handla kläder, mat eller bara
leka med ungar.
Igår kände jag första rejäla varningstecknen på att det var för mycket så jag drog ut och
cyklade en timme ungefär vilket gav mig lite mer energi.
Idag när jag vaknade så började det direkt med barn och sambo som ville diskutera och
få min uppmärksamhet och då hade jag varit vaken i ca 18 sekunder...
För att inte få ett utbrott så flydde jag och satte mig på kontoret efter frukosten för att kolla
av vad som händer i era liv. Efter 3 minuter kom sambon in och ville diskutera vad vi skulle
handla och en minut senare så var HELA familjen här på kontoret och det fanns inte en
chans att få diskutera matinköp eller att för den delen få "egentid"...
Allt detta handlar om att jag personligen är osocial och att det är ett tvingat beteende att
vara social. I och med att det inte faller naturligt för mig så är det jobbigt som tusan att
gå emot sitt grundbeteende och därför måste jag ta en paus och bara umgås med mig
själv ibland.
Är det bara jag som känner så?
/Da fish
Förmodligen känner många så, det BLIR lite väl mycket på somrarna. Jag längtar efter att skola in Elvis på dagis, och att stora barnen ska börja skolan. Gå på stan ENSAM, laga mat ENSAM. Snart så..
Du anar inte hur rätt du har!
Har just låst(!) ut mina barn.
Skolan måste börja snart, jag blir galen på alla , inbillade eller ej, oförätter de kommer dragandes med!
Och denna dag som började bra... :(
Man borde börja dejta sej själv.
Jag tror inte att man behöver ha barn för att känna så. Jag är engagerad som få i diverse organisationer och det är alltid något att göra utöver skola/mina två jobb/pojkvän/vänner. Innan semestern höll jag på att skrika rakt ut för att jag inte kunde ha någon egentid, bodde tillfälligt hos föräldrarna över sommaren, alltid folk där som ville träff mig. Nu har jag bestämt att under min semester ska jag ha så mycket egentid jag kan. Min kalander är tom fram till skolan börjar. Och det har aldrig hänt innan. Men visst, jag höll på att klättra på väggarna dom första dagarna...jag känner mig otroligt glad över att jag inte har barn och kan ta mig sådan här tid.
Nu är jag för en gångs skull seriös Fisken, mitt beslut att aldrig skaffa barn beror just på att jag inte är/orkar vara social HELA TIDEN. Jag måste in i boet och gå ner på noll mellan varven. Tack och lov är maken likadan. Och DIG älskar jag lika mycket som vanligt! :-)
jag har varit som din sambo i sättet men blivit mer som du är nu. har insett att man verkligen måste ha tid att andas för att må bra. har du pratat med din sambo om det?
Nej, du är absolut inte ensam. Jag brukar kalla mig eremit o älskar att umgås med bara mig själv. Bytte jobb för jag stod inte ut med att alltid vara tvungen att jobba med ett stort leende o vara supertrevlig hela tiden. Jobbet blev till slut ångestfyllt att gå till o nu har jag hittat det perfekta jobbet för mig. Ibland måste jag umgås med mina kolleger förstås men resten av tiden kan jag bara stoppa in hörlurarna o lyssna på musik. Mycket därför jag inte vill ha barn, jag orkar inte med att ta hand om nån hela tiden. Hoppas du får det lugnare snart.
Nina:
Ja det är med blandade känslor man lotsar in dem på dagis onekligen.
Mångmamma:
Ha, ha, ha! Vad skönt att inte vara själv om det.
Kerstin:
Ja onani är ju kärlek med någon man älskar och som har lust samtidigt säger de ju.
Petra:
Ja man behöver ta lite tid till sig själv också!
BB-Babe:
Jag älskar ju dig också vet du ju! Tack för kommentaren.
Anonym:
Jo vi pratar om det ibland. Ett tag var det så att hon var TVUNGEN att ha en helg obokad per månad.
H:
Barn är ett val man måste få göra själv. Har man mycket mor och farföräldrar, farbröder, mostrar osv... som är engagerade så är det ju underbart att få avlastning onekligen!
Skönt att jag var asocial redan innan jag skaffade barn då...
OM du får sikte på mig: akta cykeln! Mig gör mindre att du träffar (hälsar hustrun).
Men usch vad jag känner igen mig på pricken!
Och så vill man inte vara den där osociala egentligen och tvingar sig till att umgås med folk när man, om man verkligen lyssnade på sig själv, inser att man faktiskt vill vara ensam en stund.
Nix:
Ha, ha, ha! Jag gillar din hustru! :-)
Mia:
Jösses! Jag trodde det bara var jag?
Jag säger som BB. Det är (en ) anledning till att jag inte vill ha barn. Gud jag skulle få krupp av att vara så...BEHÖVD! ha någon som hänger o klänger, tjatar och KRÄVER. Hu! (Sen må alla som har barn säga att det är såååå mysigt. Tror inte ett skvatt på det!) Jag är vad jag kallar en "social ensamvarg". Kan vara SUPERsocial, ett tag, men sen kryper jag in i min egna lilla värld och varken svarar i telefon eller öppnar dörren och ser till att INGEN är ute när JAG ska ut. Enda jag pratar med är katten. Hon är bra för hon svarar aldrig emot. Enda gången hon tjatar är när hon vill ha krubb...Sambon låser jag in. Eller ut. ;-)
Helt normalt!
