Dumbas

Tja, ni minns väl gästbloggaren Da Fish? He's back 'n' he's pissed.

Hej löpdojjor!

Fakta:

För varje reaktion finns det en motreaktion! Eftersom "upp" finns så måste det finnas ett "ned" osv, osv... Anledningen till detta lilla faktautbrott är för att jag har hittat på något som jag kallar för Muskelamnesi eftersom jag inte har något bättre att kalla det!

Jag har två avkommor och de är killar och 2 respektive 5 år. De vill GÄRNA göra allt själva men ibland så fungerar ju inte det. Oftast för att man inte FÅR köra bil, jobba som bagare/brandman eller skjuta sina egna hamburgare när man är 5år, men nästan lika ofta för att det finns fysiska begränsningar! De är för korta för att hänga gardiner, för svaga för att bära matkassar, för lätta för att fungera som motvikt när man murar osv.

Ett av dessa fysiska problem lyckades dock Vargfar med fru avhjälpa! De hittade en obeskrivbart grön pall för några år sedan som de gav till mina söner och sedan den dagen har jag en typ grönmetalic plastpall stående på mitt svarta klinkersgolv i ett av badrummen. BRA eftersom killarna nu kan nå upp och borsta tänder, kissa, tvätta sig, spola i toaletten eller fylla fotoalbum med vatten alldeles själva.

Muskelminne:

En rörelse som lärts in genom upprepning och som nästan helt utan tankeverksamhet kan utföras endast med hjälp av att nerverna känner igen rörelsen. Detta är alltså en slags motorisk inlärning. Ex. en golfare svingar nästan likadant varje gång och en van löpare "sätter stegen" nästan likadant varje gång. Detta är en viktig kroppslig funktion då vi VILL kunna gå (muskelminne), andas (muskelminne) och läsa gatskyltar (vanligt minne) samtidigt. Om hjärnan skulle behöva processa  varje andetag och varje steg skulle vi inte fungera! NACKDELEN är om man vill ändra sin sving, sin andning eller sitt löpsteg... DET ÄR SKITSVÅRT OCH TAR APLÅNG TID!!!

Här är min fundering...och mitt dilemma!

Om det finns ett muskelminne så måste det finnas en "antimuskelminne" dvs en Muskelamnesi! Jag hoppas i alla fall det gör det! I snart 2 år har jag bott i ett litet hus mer eller mindre i skogen och eftersom jag är relativt miljömedveten så har jag investerat i lågenergilampor som tar typ en evighet ifrån att man sätter på lyset tills att man faktiskt får något ljus. Varje kväll när jag skall gå och lägga mig så SMYGER jag genom det mörka köket och förbi lillkillens sovrum som ligger vägg i vägg med badrummet som jag nämnt tidigare i denna text. Jag slår på strömbrytaren....och INNAN jag har fått ljus att se i så slår jag tårna i en obeskrivligt grön plastpall som med ett BRAK flyger över mitt mörka klinkersgolv! SEN står jag blickstilla och håller andan för att höra om jag väckt barnen!!! Detta upprepas i princip varenda eviga kväll!

Min kropp har alltså lärt sig att gå i mörker, öppna toalettdörr, slå på strömbrytare och kliva rakt in plastpall utan någon som helst mätbar mätbar tankeverksamhet... Innebär då detta att jag har ett muskelminne som gör att jag upprepar samma rörelse omedvetet och därmed samma misstag?

NEJ!

Min teori är att jag drabbats av muskelamnesi! Mina muskler MINNS inte att pallen står där! Tyvärr verkar även detta gälla hjärnan som inte heller har något som helst minne av en grönmetalic plastpall. Jag har läst att ibland kan kropp och hjärna blockera ut vissa saker... T e x vid katastrofer eller om man blir väldigt rädd så kan musklerna sluta fungera och man fastnar liksom och kan inte röra sig ur fläcken. Kanske har min kropp reagerat på den gröna plastpallen som en slags skyddsfunktion? Pallen är ju VÄLDIGT grön... typ metalic... av plast.

Tack, Vargfar med fam!

/Fiskminne