Kamratposten
När jag var 12 satte jag in en annons i kamratposten. Det förhöll sig så att en bekant till mig hade brevvänner som hon skrev till och jag tyckte att det verkade himla trevligt. Sagt och gjort klippte jag ur talongen ur KP och stte mig ner för att skriva en annons. Efter att ha läst några andra annonser skrev jag ungefär följande:
Kille 12 år söker brevvänner. Jag bor i Eskilstuna och går i 6:an. Jag lyssnar på Howard Jones, spelar basket och läser gärna böcker.
Jag skickade sedan in annonsen och glömde borde det. Nä, de först veckorna gick jag väl som en äggsjuk höna och väntade men jag såg aldrig något. En dag, efter kanske ett halvår kom det 4 brev i lådan. Jag skrek högt av glädje, kastade mig över skrivbordet och svarade på alla! Woohoo! Brevkompisar.
Nu backar vi bandet lite och läser min annons igen. En rätt mesig kille kan man tycka. Howard Jones var ju värsta tjejsyntharen. Men det var nog det och bokläsandet som gjorde mig hetare än lava i KP en period på 80-talet. Mamma höll på att bli galen över brevskördarna. Utan att överdriva blev det kanske 50 brev om dagen ett tag.
Jag lyckades inte svara på alla brev, vilket kan ge mig lite ågren än i dag, men jag var helt enkelt tvungen att decimera det till ett minimum. Inte ens dem lyckades jag hålla kontakten med, och det var troligen mitt fel också.
Är du en av de flickor som skickade ett brev till mig och inte fick ett svar eller fick korrespondensen avbruten under tiden: Jag ber 1000 gånger om ursäkt!
Andra bloggar om: kamratposten, minnen, nostalgi, 80-talet, brevkompis
Kille 12 år söker brevvänner. Jag bor i Eskilstuna och går i 6:an. Jag lyssnar på Howard Jones, spelar basket och läser gärna böcker.
Jag skickade sedan in annonsen och glömde borde det. Nä, de först veckorna gick jag väl som en äggsjuk höna och väntade men jag såg aldrig något. En dag, efter kanske ett halvår kom det 4 brev i lådan. Jag skrek högt av glädje, kastade mig över skrivbordet och svarade på alla! Woohoo! Brevkompisar.
Nu backar vi bandet lite och läser min annons igen. En rätt mesig kille kan man tycka. Howard Jones var ju värsta tjejsyntharen. Men det var nog det och bokläsandet som gjorde mig hetare än lava i KP en period på 80-talet. Mamma höll på att bli galen över brevskördarna. Utan att överdriva blev det kanske 50 brev om dagen ett tag.
Jag lyckades inte svara på alla brev, vilket kan ge mig lite ågren än i dag, men jag var helt enkelt tvungen att decimera det till ett minimum. Inte ens dem lyckades jag hålla kontakten med, och det var troligen mitt fel också.
Är du en av de flickor som skickade ett brev till mig och inte fick ett svar eller fick korrespondensen avbruten under tiden: Jag ber 1000 gånger om ursäkt!
Andra bloggar om: kamratposten, minnen, nostalgi, 80-talet, brevkompis
Kommentarer
Postat av: Jane
Hahaha! Gulligt!! :)
Postat av: Olle
Haha! Jag vill inte berätta det, men det var jag som skickade alla breven, ville bara göra dig glad. F´låt! :)
Trackback
