Dumbas

Svågern ringde på kvällen och undrade om jag kunde vara den 6:e personen på en innebandyträning. Uppenbarligen var de desperata som ringde mig så jag blev nyfiken och sa ok.

Det var en absurd tillställning. Alla, utom jag, hade spelat innebandy sedan barnsben och behandlade bollen som om de var fastvuxna med klubban. Jag kände mig som en orange plastkon och var som ett slags rundningsmärke på planen. Jag sög rejält som medspelare.

Alla var vänliga och det blev aldrig hårthänt men jag insåg att jag inte är van att lubba på 90% av max med bollkontroll i 60 minuter. Jag tog slut efter 40. Bålen fick sig också en omgång.

Mina erfarenheter blev att jag är lite ödmjukare och inser att innebandy är tuffare än jag tidigare fattat. Nu ska jag bara restaurera mitt självförtroende. Jag köper nog inte en klubba men kan nog tänka mig att hoppa in om de blir så desperata igen.