Dumma barn

När jag var liten hade jag b l a två viktiga vänner: Karin och Egån. Karin bodde mitt emot mig och Egån var mer mobbad än jag. En dag efter skolan när vi var 10-12 år lekte vi alla tre tillsammans. Vi lekte att vi hade en stor segelbåt tillsammans som vi reste jorden runt på och upplevde andra världar i. Egån kallade sig då Putte och jag Micke. Varför vet jag inte. Vi var väl bara andra. Karin kallades Karin.

Plötslig utan någon särskild anledning började jag och Karin reta Egån. Vi pressade honom lite mer för varje minut. Jag kände en stark tillhörighet med Karin och tyckte att vi två hörde samman. Vi kallade Egån taskiga saker som 'tjur-henke', ett ök-namn han ofta fick höra för att han hade lätt för att gråta, inte för att han var en 10-årig tjur. Han blev ledsnare och ledsnare och tillslut gick han gråtande hem och ropade i trapphuset att han aldrig mer skulle leka med oss.

Efter vår orgie i maktutövande som stark enhet splittrades Karin och jag av hennes mamma som ville att hon skulle äta middag. Nu kom skulden. Vad hade jag gjort? Tryckt ner en av mina bästa vänner för en kort resa av samhörighet? Hela den kvällen minns jag att jag mådde illa, som Alfons, över det jag gjort mot Egån. Inte nog för att han var min vän, han hade det ju faktiskt värre än jag både i skolan och hemma. Han var ju min kompis som satt med mig och läste Lilla fridolf 5 dagar av 7 i veckan.

Vi gick i parallellklasser så jag kunde undvika honom på rasterna i skolan dagen efter, vilket jag medvetet gjorde. Jag hade ingen bra ursäkt. Jag kunde bara undvika att se honom i ögonen.

Klockan fem ungefär var jag hemma. Nyckelbarn. Dörren ringer och bakom den står Egån som undrar: - Hej. Ska vi leka?

Han undrar för att han inte hade något annat och jag svarar: - Okej.
För att jag väljer den enkla vägen: att blunda.

Jag vill be dig om ursäkt, Egån. Jag var lärde mig något och jag hoppas att du inte minns denna episod i vårt gemensamma liv.

Nyare inlägg
RSS 2.0