Dumbas

Ibland så blir det fel. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker.

Bussinformation.
Under vissa perioder när jobbet tränger på i mitt privatliv så händer det att det

familjära informationsutbytet blir lidande.
Härom veckan så var jag extremt stressad och jag satt kl 22:30 och försökte få klart
något projekt och samtidigt satt min sambo och var stressad för att vi inte synkat våra
kalendrar. Hon försökte därför att få mig att lyssna på vad som skulle göras de veckor
som närmade sig och jag blev rätt irriterad på att hon valt just DENNA tidpunkt till det.
HON däremot var irriterad på att vi inte kunnat ta det tidigare och hon ville gå och
lägga sig...
Till slut så hör jag henne säga att vi skall ha förädramöte och bussinformation. I ett
desperat försök att få jobba klart så säger jag att jag tar bussinfo om du tar det där
andra mötet. Så blir bestämt.

Så i tisdags såg jag att det var en anteckning i min kalender:
kl.10:00. Bussinfo. 6-åringensskola.

Jag kom dit kl.09:58 samtidigt som de ringer in och barnen blir tillvisade en plats där
de snabbt och effektivt skapar ett led för att tåga iväg till bussinfon.
Jag är lite osäker på exakt VAR på skolan bussinfon skall vara eftersom jag inte skrivit
det i min kalender. Därför letar jag rätt på en pedagog och anmäler min ankomst.
Hon frågar vad jag gör här...
I samma ögonblick som jag ser hennes förvånade min så inser jag att jag är blåst!
Jag fejkar och säger "ja, jag tänkte höra om jag får vara med på bussinfon."
Hon ler och säger -Oh vad roligt! Ja det får du så gärna. Vi vill ju gärna att föräldrar
tar del i vår undervisning.

*fuck*

Jag går bort och ställer mig i ledet brevid sonen som undrar vad jag gör där?



Alltså så tågar jag och 25st 6-åringar iväg till en fejkad busshållplats där en
pensionerad polis berättar ALLT om hur man väntar på buss, hur man kliver
på en buss, hur man sitter på en buss och hur man kliver av en buss.
Han kryddar berättelsen med historier om bussolyckor och passar på att
berätta om hur man tar sig ur en buss om olyckan varit framme.

Då förnedringen inte var tillräcklig antar jag så berättar ju pedagogen för
bussinstruktören att jag är "en ansvarstagande förälder".
När den föredetta polismannen använder MIG som docka för att visa hur man
inte skall göra och jag blir utskrattad av alla dessa 6-åringar är förnedringen
nästan helt komplett...
Jag behöver dock inte vänta länge.
Så fort min sambo kommer hem och jag berättar historien för henne och hon
skrattar så att hon endast osammanhängande kan få fram
-ha, ha då-får-du-ta-hand-om-alla-våra-kollektivresor-nu-då-då? så känner jag

VERKLIGEN mig nöjd.

På pluskontot är det tydligen så att jag nu är en mönsterpappa bland
skolpersonalen?
Jag misstänker att detta betyder att en annan pappa som nu måste leva upp till
standarden jag skapade kommer att göra kalsongrycket på mig.


/Da fish