Lidingöloppet - Glädje och smärta.

Jag hade lyckats dra på mig en skada i höger vad innan LL och gjorde allt jag kunde för att lösa den konstanta hårda knut som fanns där min vad förrut satt. Dagen innan LL kändes den helt ok. En liten knuta ssatt där men det skulle väl inte vara något problem. I västa fall fick jag ge upp silvermedaljen detta år och köra på den nästa.


Anders S och jag laddade lite på ön hos mina svärföräldrar, vi joggade till Kolsta och vaden kändes kanske lite stel men inte så farligt. Vi värmde lite till, surrade lite med Jonas Ljung, jag fick låna en klocka som jag inte fick igång, och drog iväg när kanonen smällde. 300 meter senare skrek min vad till att jag skulle sluta springa. Det sket jag i.

4:20 tempot var lite svårt att hålla i trängseln men jag gjorde några sidolöpningar och höll tempot rätt ok. Vad värkte men det fungerade. Kom ikapp Anders och slog följe med honom fram till kyrkviken där vaden började göra rejält ont.


Jag sa till min familj som stod vid viken att det inte skulle gå att ta silvermedaljen men jag hoppade ändå att cirkulationen i vaden skulle ordna biffen. Nu kom tempot in i kroppen. Jag fick ett jäkla slyt på löpningen. Vid 10 km kunde jag springa om en hel hög med studenterna-löpare, solvikingar, o dyl. Kom ikapp Anders igen och tog mig förbi. Vaden plågade men fungerade. Jag trodde nog att jag låg kring 4:00-4:10 tempo.

Vid Fågelöudde, dvs 15 km, tittade jag på klockan och såg att den var 13:33. Dvs 3 min under den tiden jag borde ha haft för att kunna ta silvret. Nu hände dock något. Mina underben försvann. Plötsligt dog allt flyt vid utförslöpningen. Jag kunde trycka ifrån uppför men inte nedför och på rakorna fanns inte löpsteget kvar, det var bara ett stapplande.


Det gick så till Grönsta gärde med 10 km kvar. Där träffade jag familjen igen och fick veta att jag låg 3 minuter efter silvertiden. Tappade 6 minuter på 5 km. Jag drog ändå iväg. Det kanske jag inte borde ha gjort för nu kom helvetet.


Nu skrek min vad högt. Parallellt började vänster vad strula, den hade ju fått kompensera för högerns bortfall. Bitvis tappade jag orienteringen pga smärtan men kunde alltid haka på en rygg. Nu sprang folk om mig hela tiden. Jag tog in vid varje sjukstuga på vägen och fick lite hjälp men blandat resultat. Borta vid abborren började jag få problem med vänster ljumske och jag sprang inte längre, jag linkade så fort jag kunde. Men inte faan bryter man med fem kilometrar kvar!


Sista tre kilometrarna upplevde jag en sådan smärta jag aldrig upplev förrut. Jag har minnesluckor från den här sträckan och minns bara att jag sa till Anders, som jag mötte före abborren, lycka till. Nu får jag hjälp av den mest inkompetenta sjukgymnasten i sveriges historia. Jag har ont i vaden och hon börjar stretcha mitt arsle. Jag påpekar hur jag vill att hon ska göra, då börjar hon diskutera med mig om lösningar på olika benproblem. Jag sa inget utan kastade mig upp och började linka igen.


Jag funderade på om jag över huvudtaget kunde ta mig i mål hela sista milen och var rädd att jag skulle kräkas på upploppet av smärta. Men jag kräktes inte. Och jag kom i mål.


2:31:00 är min officiella tid. Det är 1 minut och 48 sekunder sämre än förra året. Jag ser dock att jag tog mig runt som en seger. Jag har också en helt ny syn på min smärttröskel.

Det absurda är att jag längtar efter att få sticka ut och springa.


 


 

Andra bloggar om:

Kommentarer
Postat av: Fisken

Starkt jobbat!
Det är som jag har misstänkt hela tiden...
Tjejer snackar bara skit när dom snackar om att förlossningar är den ultimata smärtan!
:-)
Grattis till framgången!

2007-09-29 @ 22:44:51
Postat av: Jane

Jag har tänkt på dig och hållit tummarna i helgen. Usch, vad tråkigt att läsa att det strulade. =P Men det var starkt jobbat och jag är glad att du tog dig i mål!! Hoppas nu att det blir bra fort! Krya på dig!

2007-09-30 @ 21:30:09
URL: http://felicitass.blogspot.com
Postat av: Linnea

Usch, det där lät verkligen inte roligt. Det är inte kul när en skada ska behöva förstöra ens förhoppningar. Men det är bara att komma igen nästa år, förhoppningsvis skadefri, och göra en ny satsning. Det ska jag göra (:

2007-10-03 @ 17:19:57
URL: http://linneadruid.blogg.se
Postat av: Magda

Ha ha ha ha ha ha FYYYYY FAAAAAN. Vet känslan. HEMSK. Haft nån sån där löprunda då jag haltat fram och BLUNDAT med minst ena ögat. Ändå vill man fortsätta. Man har nån sjukdom ;-)



Men helt klart är ju... du har pannben!!! stolt

2008-06-26 @ 23:04:34
URL: http://magdagad.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0